Julbroms

Jörgen Sköld

Det var på radion jag hörde det. Upplevelsen av att ha sett en film formulerades: "Jag blev imponerad men inte berörd".

Recensenten sade vidare att "man kan häpna över hur oändligt mycket tid som gått åt att få till precis rätt ljus, hur mycket detaljer det finns i dekoren och hur många fantastiska och bisarra skådespelare som figurerar i filmen. Men filmen berör ändå inte."

Jag har inte sett filmen och kan inte bedöma hur rättvist omdömet är. Men orden gick rätt in i mitt minne och stannade kvar där. Antagligen för att den kan beskriva något som jag också upplever.

I mina tankar söker jag ett sammanhang där just den känslan kan dyka upp. Det kan ske mitt i en predikan - antingen en jag lyssnar på eller en jag försöker skriva själv. Själva orden är oklanderligt korrekta och det teologiska innehållet, så vitt jag kan bedöma, i linje med evangelium. Ändå kan det kännas som om tilltalet uteblir.

En man jag träffat arbetar med fingerfärdigheter som underhållning. Det är mycket imponerande. Snabba och avledande handrörelser gör att jag tycker mig se saker försvinna i tomma luften för att strax materialiseras inför mina ögon igen. Det skulle vara roligt att kunna sånt där. Men berörd? Knappast.

Ibland tänker jag på hur lätt det händer att jag omedvetet, eller i alla fall halvt omedvetet, försöker måla en bild av tron i imponerande färger. Risken är antagligen att intrycket blir just så imponerande, men att orden samtidigt inte berör.

Tron på Kristus är inte huvudsakligen ett tillskott till livet. Livet i Kristus syftar till förvandling. Och det livsmönster för förvandling som erbjuds i Kristus är kanske inte så imponerande. Men det berör desto mer.

När Jesus rör sig bland människorna i evangeliernas berättelser blir jag berörd av vem han väljer att associeras med. Tänk på de figurer som lärjungarna tecknar, och de människor som Jesus söker upp och börjar samtala med. De är inte så imponerande lyckade eller självklara. De är inte som jag skulle vilja vara. De är kanske är mer som jag faktiskt är.

Det är nog det som berör. I djupet av vårt liv söker vi efter någon vars erfarenheter väcker genklang. En ömsesidighet i både frågorna och de trevande svaren.

När jag lärt mig säga ”jag tror” och menar hela min person med både mina fel och förtjänster, kan orden om livet, om hoppet, och tron på Gud beröra en annan sökare. Det ter sig mera trovärdigt om än kanske inte så imponerande.