Någon att tala med


 

Ibland drabbas vi av händelser som gör att livet ställs på ända. Förlusten av en nära anhörig, allvarlig sjukdom, livskriser av olika slag. Det är inte alltid man har någon i den egna bekantskapskretsen att prata med om det som känns allra tyngst. 

Pastor Roland Frick i Vetlanda Missionsförsamling möter ganska ofta människor som behöver själavård, eller enklare uttryckt, någon att tala med. 

Roland Frick
 

Roland, vad är själavård för dig? 

- Det är en mycket omfattande fråga men precis som kroppen behöver vård behöver vår själ det. Att vårda själen är att vårda livet. Går något snett i livet känns det i vår själ och den kan behöva vårdas på ett speciellt omsorgsfullt sätt. Självklart berör det också frågor om tro och vad som gör livet värt att leva.

 Vad kan dessa samtal handlar om?

- Allt möjligt! De flesta som söker upp mig för själavårdande samtal gör det på grund av någon slags livskris. Sorg, skilsmässa, förälskelse eller annan relationskris eller kris i sin kristna tro.

- Jag utgår hela tiden från vad den hjälpsökande vill tala om, utifrån det försöker jag hitta knutar som kan bearbetas och förhoppningsvis låsas upp. Det är mycket vi människor väljer att inte prata med andra om. Dessa "inte-områden" kan bli invärtes sår som behöver behandlas. Där fungerar själavårdssamtalet oftast mycket bra. Att i trygghet få prata om det man egentligen inte vågar nämna högt.

När är det dags att söka hjälp?

- Egentligen tror jag att alla behöver samtala på det här sättet ibland. Själavårdssamtalet är ett fyrtiofem minuter långt kvalitetssamtal om det som rör mitt liv. Det behöver vi alla. Jag tror att vi behöver avdramatisera detta att söka samtalshjälp.

Har du tystnadsplikt och hur fungerar i så fall den?

- Jag har tystnadsrätt vilket är den näst högsta graden av tystnadsplikt. Prästerna har tystnadsplikt vilket innebär att de inte får berätta vad de fått höra "under biktens insegel" som det egentligen heter. Jag har tystnadsrätt vilket innebär att jag har rätt att hålla tyst även inför en domstol. Detta är en självklarhet för mig. Om jag inte skulle hålla tyst skulle förtroendet rasa snabbt.

Hur orkar du bära alla bekymmer och problem som anförtros dig i dessa samtal?

- Jag arbetar under handledning. Det betyder att jag i min tur har en själavårdare. I våra samtal omformulerar och avidentifierar jag problemställningar för att kunna få råd och hjälp. Detta är nödvändigt. Annars skulle trycket bli för högt och jag skulle börja läcka. Den handledare jag har finns inte här på orden och känner inte till sammanhang och personer här.

Du är också anlitad i kommunens krisgrupp. Vad innebär det uppdraget?

- Det stämmer. Jag är resursperson till kommunens krisgrupp. Det innebär att de kan ringa mig när de har behov av en pastor. Numera är vi flera som delar på detta uppdrag. Jag har kallats in vid dödsfall som skett genom olycka. Inte minst när det har berört skolor har jag varit aktiv som stödperson.

För en tid sedan fick du själv ett jobbigt sjukdomsbesked. Du som är van att hjälpa andra som går igenom svårigheter, har du lättare än andra att hantera kriser i ditt eget liv?

- Nej. Det är det ingen som har. Blir det kris så blir det detta för mig också. Nu har beskeden jag fått utvecklat sig positivt och det verkar räcka med medicinering.

- Även om jag arbetar som själavårdare så kan jag inte själavårda mig själv. Då behöver jag i min tur andras stöd. Möjligen har jag lättare att söka hjälp tidigt eftersom jag sett hur viktigt det är.

Text och foto: Monica Samuelsson